31. okt, 2017

Min grej

Att vara kaninnörd är lätt. Är så rogivande att gå till mina kelsjuka vänner och varje gång vara lika efterlängtad. Det är ömsesidigt från mitt håll. Jag har älskat kaniner sedan jag var ett år då jag fick min number one, Annika. Det var en viltgrå dvärgkanin troligtvis en blandras mellan helmelin och något mer. Hobbyn utökades med åren.Fyra burar hade jag och det fanns alltid kaniner i dem tills jag var 15 år. Den sista damen, Kajsa skötte mina föräldrar och hon blev 11 år. Hon bodde med mina föräldrar tills jag var 19 år. 

Ett år som jag var när allt började, så kunde jag inte ta hand om detta själv. Fick all hjälp av mina föräldrar. Tänker att de kännde att det var lika mysigt som oss barn. Med tiden fick jag ta ansvar mer och mer. Det gjorde jag. Alternativet var att jag inte skulle kunna ha dem kvar. Helt otänkbart, de var mina ögonstenar. 

Något av det bästa med att ha djur som hobby, är att det är på riktigt. Tiden stannar och man är här och nu för en stund. Vi borde lära mer av djuren i vår stressiga vardag. De är bäst. Egna individer som kan säga mycket fast de inte pratar. Så fränt ändå!

På bilden: Min satin kanel -hona. Ska plocka in Noblesse för dagen från rasthagen. Tar en liten klappstund. Så go ❤